Grattis pappa!!

Idag har vi varit på US i Linköping för att byta trachen på Lowa. 

Det gör vi på barnsmärtenheten tillsammans med Öron, näsa & hals. 

Det görs alltid var 6:e vecka. Dom söver då Lowa med gas som dom kopplar på trachen och hon somnar väldigt snabbt. Vi förbereder även med att ge henne lugnande hemma innan vi åker in till sjukhuset så hon inte stressar upp sig inför besöket.

Så idag gick det kanonbra, snabbt & smidigt. Personalen är helt underbar på avdelningen och man får en speciell relation till dom där inne. Vi har ju kontinuerligt gått dit i 5 års tid nu, så man känner ju igen precis varenda kotte :)

Vi stannade hemma ifrån dagis idag, klockan sprang iväg & Lowa kände för att vara hemma, så så fick det bli! Vi passade på att baka lite till morfar som fyller år idag (Hipp hipp!) och ordna en present. 

Lowa målade en jättefin teckning som vi också slog in. 

Sen åkte vi ut dit på kvällen och firade honom!

Nu är vi hemma och Lowa har fått pussa på sin pappa som varit iväg och jobbat i 9 dygn. Så det var en glad tjej som somnade här för en stund sen. 

Nu ska jag göra oordning mig för sängen och krypa ner jag med. 

Godnatt! 

//M

En bättre måndag.

Idag har jag haft en sån där effektiv dag, när man ger sig fan på att få många saker gjorda så blir det verkligen så. Förberedde mig redan igår kväll med att planera, lägga fram kläder till både mig & Lowa. Skrev långa att göra listor.

Så imorse gick jag upp tidigt, klädde mig själv & Lowa, fixade mannagrynsgröten i vanlig ordning. (Den bästa om Lowa får bestämma) Sen kom dagassistenten och då bytte vi kompress & nackband och rengjorde trachen tillsammans innan det var dags att åka till dagis.
Lowa tycker det är så roligt med dagis, och hon känner sig verkligen hemma där redan. Så det har nog inte varit problem någon gång att lämna henne. Men mycket är ju tack vare tryggheten i hennes dagassistent som är med henne varje dag. Så bytet av dagis som jag trodde skulle bli väldigt omtumlande för Lowa, gick hur bra som helst. Och det gör verkligen gott i mammas hjärta att allt blev så bra.
Så när jag hade lämnat en glad och taggad tjej imorse åkte jag hem och började bocka av min lista. Många samtal gjorda, och det är så skönt. Sånt där som bara hänger över en och man kan aldrig riktigt släppa det.
Tog en sväng ner till stan, var i akut behov av lite nytt smink. Så det blev en storshopping på Kicks, roligt för mig men inte för plånboken =P
Köpte lite nya nagellack bland annat. Isadora har kommit med en ny Gellack serie som man härdar utan ledlampa. Bara att pensla på! Blev supersnyggt faktiskt. Det ska tydligen vara något mellanting mellan vanligt nagellack och det man härdar i lampa och det går att ta bort enkelt med vanlig remover. (återstår att se) Men det blev glansigt & fint, och än sitter det.

Efter stan åkte jag direkt till dagis för att hämta Lowa, vi hade planerat att bara vara hemma och baka kladdkaka. Men blev bortbjudna till en tjejkompis & hennes dotter för lite kvällsmat. Så vi åkte dit ist.
Det blev en supermysig kväll. Lowas ögon gick i kors när vi kom hem så hon slocknade som ett ljus i sängen, efter vi läst om Alfons Åberg.

Avslutade kvällen med att tona håret, stryka täcke, filtar och kläder till bebis.
Nu dricker jag en kopp te, varvar ner & skriver här. I hopp om att bli lite trött.
Vi ska upp tidigt imorgon för att åka till sjukhuset och byta trachen.

Såå, nu är det dags för sängen..

Godnatt på er <3

//M

I väntans tider.

Jag är idag gravid med vårt andra barn i v.37, snart 38.
En efterlängtad pojke som ligger i tryggt förvar på jäsning :)

Det har varit en lätt omtumlande graviditet det här med. 

Jag gick verkligen som på nålar fram till den heliga graviditetsveckan 25 (24+4) då Lowa föddes.

Jag hade under förra graviditeten, njursten & urinvägsinfektion i omgångar.

Många anfall som slutade på akuten och flera kurer mot uvi.
Det var med största sannolikhet uvi:n som satte igång den förra förlossningen, men det kan man ju omöjligt säga säkert. 

Och i den här graviditeten började jag halka in i samma spår, jag var inne på förlossningen 3 gånger pga njursten och 2 gånger pga mycket sammandragningar. Efter det började jag få graviditetsklåda. 

Jag tänkte för mig själv att det kommer sluta likadant den här graviditeten också, att jag föder för tidigt. 

Men faktiskt så gick jag förbi det magiska datumet och alla symptom försvann successivt, och den senare delen av graviditeten har jag mått jättebra!

Så nu hoppas jag på att dom sista veckorna här kommer fortsätta likadant, och att man även kanske kan bli beskonad med en inte allt för dramatisk förlossning och ett friskt barn. 

Just nu har jag en hel del foglossningar som hämmar mig lite i vardagen. Men det är ju sånt som hör till och den smärtan är på något vis bara en försäkring på att allt är som det ska och att kroppen förbereder sig.

Jag längtar så himla mycket efter den lille där inne i magen så det är inte klokt!! 

Nu vill jag bara hoppa fram ett par veckor och genomgå förlossningen och allt vad det innebär.

Har i stort sett allt färdigt inför förlossningen nu. Så nu känner jag mig redo för att åka in, bebisen behöver inte växa så mycket mer nu känner jag! :)

Lowa

Lowa mår i övrigt jättebra. Hon går på dagis här i Mjölby nu och trivs som fisken med alla nya kompisar. Som aktivitet går hon på dans som hon tycker är superroligt. Hon står ofta hemma och visar upp alla nya steg dom har lärt sig. Alltid lika underhållande ;)
Jag kan tycka att det är ganska mycket koreografi för dom här små, men dom verkar fixa det bra ändå och det är alltid en glad tjej som lämnar danslokalen.

Nu har jag tänt upp lägenheten med massor ljus och ska mysa ner mig framför en bra film.
Ganska nöjd över beslutet att börja blogga igen känner jag, har så svårt att finna tid till att skriva ner allt vad som händer annars.

Lowa sover som en stock efter en händelserik helg med kalas, kusinmys, dans & besök av massa fina vänner & släktingar.

Nu laddar vi om för en ny vecka! <3

Hej ho!

Nu har vi varit i Sthlm igen för att kolla möjligheterna att ta bort trachen.
Tyvärr kom vi inte hem med några hejdundrande besked =/

Första dagen anlände vi till Liva. Då får vi skriva in oss, prata med personalen, skriva in oss på föräldravåningen. Läkarmöten. Sen var det dags för vakenskopin.
Lowa var i vanlig ordning orolig, men fick ett lugnande medel innan för att hon inte skulle stressa upp sig för mycket. Och den verkade ganska bra tycker jag.
Väl på plats för undersökningen så visade läkaren all utrustning. Han var väldigt pedagogisk med Lowa och pratade bara till henne och inte över hennes huvud. Själva undersökningen var inget roligt, dom går ner med en kamera via näsan ner i halsen. Det blev såklart ett par tårar. Men den gick relativt fort och Lowa sa efteråt att det inte var så farligt.
Usch, tycker så synd om henne att hon måste utsättas för dom här sakerna.
Om man ändå kunde sätta sig i stolen och göra allting åt henne så skulle jag!
Men hon är som jag sagt många gånger, väldigt stark & tapper. Så hon skakade snabbt av sig sin oro så snart vi kommit ut ifrån undersökningsrummet och kunde i nästa stund busa & leka.

Vi fick ett läkarmöte till på kvällen med läkarna från öron, näsa & hals, där fick vi besked om hur vida dom tänkte inför dekanyliseringen dagen därpå.
Mötet blev en smärre chock. Dom öppnade själva samtalet med att dom skulle testa att ta bort trachen. Men det avslutades med att dom inte skulle göra ett försök utan byta ner trachen en storlek & låta henne vara pluggad i en månads tid för att se hur hon klarar det.

Det blev som befarat en explosion i känslor då jag har gått och hoppat på att den här gången kanske hon får bort den. Så efter mycket tårar och flera förklaringar ifrån läkarna om hur dom resonerar så förstår jag dom. Hon är fortfarande för trång i halsen & hennes problematik sitter på stämbanden vilket sitter över själva trachen.
Så trachens utrymme i halsen är inte själva problemet. Utan stäbanden ligger för tätt intill varandra och skapar därför en mindre luftväg.
Det ena stämbandet är förlamat & det andra är fortfarande stelt. Det är en permanent skada hon förhoppningsvis kan växa ifrån med tiden.

Dom vill nu att hon med en mindre kanyl i halsen ska kunna vara pluggad (dvs man proppar igen trachen) under en månads tid, funkar det ska dom ta bort trachen.
MEN problemet är att hon inte orkar att vara proppad dygnet runt. Vi ser redan att det blir för jobbigt att andas för henne. Och det betyder att hon fortfarande är i behov av trachen, och kommer förmodligen att behöva ha den ett bra tag framöver.

Nu undrar ni säkert NÄR kommer hon få bort den?

Och ja ni, om jag kunde svara på det så skulle jag. Att leva i ovisshet är vår vardag.
Någon gång i framtiden :)
Som mamma och med min erfarenhet så tippar jag på ett år till, minst.

Men allt är bara som vanligt och det är som det är. Hade varit skönt att slippa assistansen och att vara beroende av andra. Men, nu får man bara gillar läget och göra det bästa utav det!

//M

Hej & hå!

Då var det måndag igen!

Förra veckan bara sprang förbi.. 

I korta drag är detta vad jag pysslat med.

Under tisdagen träffade jag min nya kurator. Det var det mest givande samtalet på ungefär hela min livstid. Han var precis perfekt för mig, ställde frågorna så jag äntligen kunde öppna mig. 

Samtalet resulterade i många tårar och känslor. Jag kände mig helt matt efter en timmas samtal, och det höll i sig hela em. Jag märkte hur viktigt det är att möta begravda känslor, att det verkligen inte går att springa ifrån dom hur snabb man än är!

Jag har börjat att rota långt tillbaka i tiden, till och med i min barndom, och saker som hänt waaay waaay back in time. Och jag tror det är nyttigt att börja i den änden, för att sedan prata om det som kom att hända längre fram i livet.
Jag ska träffa honom igen nu i veckan, det känns riktigt bra den här gången.

Vi var på gymnastiken på kvällen, tycker barnen över lag var lite tröttare än vanligt, definitivt Lowa som vilade på bänken ca 5 gånger.  När vi sen åkte hem var vi precis färdiga. Lowa somnade i min famn kl åtta, så ja, vi var trötta! 

På onsadgen lämnade jag Lowa på dagis, för att sen bli barnfri ända tills söndag. Får alltid lite ångest när jag vet att jag ska vara utan henne i så många dagar. Men vi har valt att ha delad vårdnad och lika mycket tid hos vardera. 

Så nu ska jag försöka att "njuta" av tiden då jag kan göra vad jag vill, och det är inte alltid så lätt. 

Jag bokade en tid på Medborgs Massage, här i stan i torsdags. 

Malin som äger det var uppbokad till mitten av oktober så jag testade att gå till Anders, som var duktig han också! Men jag skulle nog behövt lite mer "power" till min stela rygg. Det var väldigt skönt och avslappnande, men det var ju inte det syftet denna gång.

Jag fick ett inre skrattanfall som jag försökte att dölja när jag låg där och blev masserad.

Jag visionerade fram mitt ansikte ihoppressat i det där hålet på massagebänken, jag höll på att dö av skratt inombords.

Jag fokuserade även på att inte dregla på golvet när han gick över skulderbladen och ansiktet pressades ner ännu mer i det där hålet. Guud, jag har aldrig tänkt på det förut, och det var så jobbigt att kväva ett gapskratt!

På em kom Sofia och Loa hit för lite kvällsmat & mys. Det var roligt, vi var fnittriga och övertrötta och Loa körde gärnet. Så vi fick oss ett par goa skratt!

Helgen.. 

I helgen har jag som sagt, varit barnfri, vilket jag har haft så svårt att "njuta" av. 

För jag saknar ihjäl mig efter min lilla sessa när hon inte är hemma. Och allt blir så tyst och trist!

Men i fredags tog jag en fika på stan med Elena & hennes guldgosse Harry. Det var skönt i höstsolen, kunde sitta en stund utan jacka på uteserveringen. Vi hade en del att prata om så det var jätteskönt.
På kvällen åkte jag in till Jessica, Elin och mina brorsbarn. Vi åt massa god mat som Jessica gjort, tittade på Idol och hade en jättemysig kväll! Barnen somnade på varsin sida av mig, det var underbart. 

Lördagen spenderades i Linköping, hos min andra hälft, Elin. 

Återigen blev jag bjuden på god mat, drack drinkar & gick ner till Ågatan en sväng!

Söndagen spenderades hemma. JA, jag var lite trött i skallen, tillät mig att ligga på soffan på förmiddagen och plöja igenom ett par Son´s of Anarchy avsnitt. Jag har ju vägrat att följa den serien för jag var rädd att jag skulle fastna. Och ja den var riktigt bra. Ska nog försöka med ett avsnitt ikväll igen. Jag kan mer och mer smälta tanken att han faktiskt ska spela Mr Grey ;)

När Lowa kom hem på eftermiddagen, åt vi äppelpaj och hon fick en stund med mamma & pappa tillsammans.

Så hon var jättenöjd & glad!

Lowa.

Hon har haft en känslovecka. Mycket funderingar i ett litet huvud.

Och det är inte lätt att bemöta, när hon gråter hysteriskt så hon knappt får luft och ber mamma 

& pappa att flytta ihop igen.

Hur ska man förklara för en 4 åring att mamma och pappa inte mår bra ihop?

Jag försökte så gott jag kunde, men ibland känns det så tröstlöst. 

Jag anser ändå att det är viktigt att för Lowa kunna nå båda sina föräldrar. Som när hon är hos mig och saknaden är för stor så ringer jag upp P så dom får prata, och då blir det genast lite bättre. 

Men det är jobbigt för henne att inte kunna ha oss under samma tak. Hon tänker väldigt mycket just nu har jag märkt. Och hon är väldigt känslig över huvud taget. Så jag vill på något sätt möta henne med alla funderingar, och låta henne få vara känslosam. Men för den skull inte bli daltig, för hon har ju den känslosamma sidan som ett vapen för att få sin vilja igenom, dessutom. Barn är inte dumma!

Mammaligan.

Jag fick den idén för ett tag sen att starta ett forum för alla oss mammor, där vi kan dela erfarenheter & funderingar. Jag startade en grupp på fb & redan nu är vi 22 medlemmar! Jag är så glad över att det fanns ett intresse :) 

Jag hoppas nu att vi kommer kunna nyttja den på bästa sätt för att hjälpa och stötta varandra i alla frågor som dyker upp! Tänker mycket på alla nyblivna mammor som på ett lätt sätt kommer kunna ta hjälp av varandra! Hoppas bara att man "vågar" fråga, och prata med varandra. Den är ju också ett sätt att knyta nya kontakter. 

//M

      Jag & Elin

     Uno Mojhito!

      Elena & Harry

Idag är en bra dag!

Starkare.

Tack allihopa som hörde av sig till mig efter mitt inlägg i förrgår, jag uppskattar det till tusen & det värmer ända in i hjärtat att så många bryr sig. 

Tanken var inte att det skulle bli någon form av sympatiinlägg, eller att jag ska söka tröst, nej.

Utan jag vill bara öppna mig på något sätt för min egen skull. Och med svart på vitt kunna lära mig att det är okej att inte må på topp jämt. Jag kände att skriver jag det här, så erkänner jag det både för mig & alla omkring mig. Och jag tycker att det inte är något att skämmas över. 

Jag hoppas även att jag kan öppna ögonen för någon annan som kanske sitter i lite samma sits. Samt att jag kanske inte alltid behöver dra valsen för alla omkring mig, utan dom vet redan efter att ha läst det här och då blir det lite enklare att prata om det.

Det som hände dagen efter var att jag ringde till VC för ett läkarbesök, där jag uttryckligen sa att jag vill ha en kuratorhjälp så jag kan bearbeta allt jag har i min ryggsäck så att jag kan gå vidare och känna mig stark & bekväm. 

Mitt mål just nu är att sortera ut saker ifrån mitt förflutna, så att jag skapa mig en ny trygg vardag där jag kan välkomna personer in i mitt liv. Och vara stolt över & stå för min inte helt vanliga vardag.

Jag känner mig redan starkare av att ha konstaterat det här, och tagit hjälp för det. I nästa vecka har jag mitt första möte med ännu en kurator, och jävlar vad den stackarn kommer att få höra!

BVC & 4-års kontroll, check.

Igår hämtade jag Lowa tidigare på dagis, det var dags för 4-års kontrollen. Det är ju inte det mest populära stället att vara på om Lowa får bestämma.
Men det gick till en början bra att väga & mäta. Men när det kom till hörseltestet, som bestod av att lyssna på pip-ljud och flytta kulor varefter man hör ett pip, så valde Lowa att sluta lyssna.
Det är makalöst vad en liten 4-åring kan verka nonchalant när hon vill! Så efter många minuters lirkande med att få Lowa att sätta lurarna på öronen gav hon upp och vi bestämde att Lowa ska få komma tillbaka vid ett senare tillfälle.
Jag gav sköterskan lite tips & råd om hur hon ska göra för att vinna Lowas respekt. Vinner man den, så kan man i stort sett göra vilken undersökning som helst med henne!
Och det är genom att börja hela undersökningen med att leka, prata och inte fokusera på själva undersökningen. Det vinner man tid på i längden.

Lowa bedömmer extremt snabbt en person om den är trygg & säker. Så fort någon blir lite ur balans eller inte riktigt vet vad dom ska säga eller på något sett inte uttrycker sig trygg så har Lowa tappat intresset.
Detta kommer förmodligen ifrån alla 65 sköterskor som gick i omlopp på neonatalen på sjukhuset till ett antal personal på dysfagiteamet, till alla sköterskor på LAH, ett gäng logopeder i både Motala, Mjölby och Linköping, till all personal på liva i sthlm & även personalen på biva sthlm & även neo sthlm. Hon har även träffat ett gäng sjukgymnaster både i sthlm & Linköping, samt ett dussin assistenter.
Så, ja, hon är en extrem personkännare. Och det är nästan otäckt vad hon kan göra en bedömmning snabbt, precis som hon utvecklat ett extra sinne för det!

Kvällen avslutades med gymnastik, och om det var kul! Älskar att se Lowa så extremt glad. Hon bara lyser upp så snart vi kommer dit. Det är hennes 3:e termin nu, så hon är väldigt bekväm och känner några av barnen där. Det här kommer vi fortsätta med även i vår, men det ska även utökas med dans är tanken. Jag känner att dans är bra på så sätt man får utveckla känsla för kroppskontroll.
Så jag hoppas att det är något hon kommer fastna för!

Mysig, härlig fredag.

Dagen har varit fylld av sköna känslor i kroppen, faktiskt. Det gör mig glad!

Hade besök av en gammal assistent till Lowa på förmiddagen. Och gissa om hon blev glad!? 

Det busades och mystes i massor. Och vi drack i vanlig ordning alldeles för många koppar kaffe.
Det är så skönt att få behålla kontakten med vissa assistenter, dom har varit så viktiga i Lowas liv och man får en speciell relation till dom då dom, för det första, vet allt om vården kring Lowa, och för det andra att man faktiskt pratar och ventilerar mycket om Lowa med dom. Kl 22.00 varje kväll är dom ju här hemma, veckor, månader & år ut. Så ja, det säger sig självt! 

Eftermiddagen tillbringades hos Therese, en vän i Strålsnäs. Där hon och sin familj fått det så bra tillsammans. Ett mysigt, lantligt inrett hus med mycket värme i. Barnen busade och lekte slut på varandra. Vi fick både fika och kvällsmat, så vi var kvar till sent. Men åh så mysigt det var! 

Lowa slocknade som ett ljus i bilen på vägen hem och nu landade jag i soffan, med mysbyxorna på och en kopp te bredvid mig. 

Så nu är det tack & godnatt.

Ha nu en underbar fredagskväll <3 

Att arbeta med min självkänsla.

Idag har jag en riktig skitdag!

Får man säga det?

Jag har så mycket känslor inom mig idag, känslor som jag inte bearbetat. Som jag sprungit ifrån under så lång tid.
Alltid, när jag blir barnledig. Så hopar sig dessa.

Känslor som jag annars kan trycka undan och faktiskt, i stunden, må riktigt bra.
Men när jag är själv och inte har massa måsten över mig kommer alla tankar.
Och jag vill inte tynga ner andra med dessa.
Så jag håller dem för mig själv. Och det är väl just därför jag mår som jag gör.
Jag vet inte hur många kuratorer & psykologer jag har varit hos under årens gång. Men jag och mina fasader tycks kunna lura dom och även mig själv om att allt är bra.
Det är inte bra, jag mår inte bra, innerst inne.
Jag skulle vilja skrika ut min sorg & min ilska vissa dagar.

Jag behöver lära mig att ta hand om mig själv bättre och prata om mina trauman.

Det är mycket känslor ifrån min farmors cancer & bortgång när jag var gravid, från födseln av ett barn i v.24 & allt vad det innebar, den långa sjukhusvistelsen & separerationen med pappan till mitt barn.
Till att ha assistans hemma än idag som begränar tillvaron och hemtillvaron som annars är en fristad,
är för mig en arbetsplats, med regler, struktur och måsten. Har även ångest över att jag inte är närvarande. Vissa dagar känns det som kroppen är här men inte jag.

Men för att komma till lycka & välmående måste jag våga släppa in, inte frysa ut.
Som jag har gjort och fortfarande gör, antar att det är någon dum variant av självförsvar.
Jag väljer många gånger att inte höra av mig till dom runtomkring mig när det är jobbigt, jag orkar inte, vill inte prata om mitt liv. Det är lättare att stötta och lyssna på andra & hjälpa dom med sina problem.
Vilket i sin tur blir en ond spiral, för vem är jag att hjälpa andra när jag inte ens kan hjälpa mig själv?

Frågorna kommer ju alltid.
"Hur är det?" "Hur mår du?""Vad gör du nu?"

Är det nu jag ska vara ärlig? Nae, jag väljer att säga "Jo tack, allt är bara bra"
För det är väl så man ska göra? Man får väl inte säga att man mår dåligt, då
blir väl folk rädda och tar avstånd.
Jag är inte superwomen alla dagar, jag skulle ibland vilja ligga i en famn där någon säger till mig att allt kommer ordna sig, allt blir bra tillslut Malin.

Från och med nu ska jag försöka vara ärlig mot mig själv, mot alla andra. Och i bloggen.
Den är trots allt ett verktyg i kampen för att få mig själv att må bättre.



Hur hanterar ni era kriser? Har ni några råd att ge?
Jag tar tacksamt emot alla tänkbara råd, tips & tankar.

//M