Att arbeta med min självkänsla.

Idag har jag en riktig skitdag!

Får man säga det?

Jag har så mycket känslor inom mig idag, känslor som jag inte bearbetat. Som jag sprungit ifrån under så lång tid.
Alltid, när jag blir barnledig. Så hopar sig dessa.

Känslor som jag annars kan trycka undan och faktiskt, i stunden, må riktigt bra.
Men när jag är själv och inte har massa måsten över mig kommer alla tankar.
Och jag vill inte tynga ner andra med dessa.
Så jag håller dem för mig själv. Och det är väl just därför jag mår som jag gör.
Jag vet inte hur många kuratorer & psykologer jag har varit hos under årens gång. Men jag och mina fasader tycks kunna lura dom och även mig själv om att allt är bra.
Det är inte bra, jag mår inte bra, innerst inne.
Jag skulle vilja skrika ut min sorg & min ilska vissa dagar.

Jag behöver lära mig att ta hand om mig själv bättre och prata om mina trauman.

Det är mycket känslor ifrån min farmors cancer & bortgång när jag var gravid, från födseln av ett barn i v.24 & allt vad det innebar, den långa sjukhusvistelsen & separerationen med pappan till mitt barn.
Till att ha assistans hemma än idag som begränar tillvaron och hemtillvaron som annars är en fristad,
är för mig en arbetsplats, med regler, struktur och måsten. Har även ångest över att jag inte är närvarande. Vissa dagar känns det som kroppen är här men inte jag.

Men för att komma till lycka & välmående måste jag våga släppa in, inte frysa ut.
Som jag har gjort och fortfarande gör, antar att det är någon dum variant av självförsvar.
Jag väljer många gånger att inte höra av mig till dom runtomkring mig när det är jobbigt, jag orkar inte, vill inte prata om mitt liv. Det är lättare att stötta och lyssna på andra & hjälpa dom med sina problem.
Vilket i sin tur blir en ond spiral, för vem är jag att hjälpa andra när jag inte ens kan hjälpa mig själv?

Frågorna kommer ju alltid.
"Hur är det?" "Hur mår du?""Vad gör du nu?"

Är det nu jag ska vara ärlig? Nae, jag väljer att säga "Jo tack, allt är bara bra"
För det är väl så man ska göra? Man får väl inte säga att man mår dåligt, då
blir väl folk rädda och tar avstånd.
Jag är inte superwomen alla dagar, jag skulle ibland vilja ligga i en famn där någon säger till mig att allt kommer ordna sig, allt blir bra tillslut Malin.

Från och med nu ska jag försöka vara ärlig mot mig själv, mot alla andra. Och i bloggen.
Den är trots allt ett verktyg i kampen för att få mig själv att må bättre.



Hur hanterar ni era kriser? Har ni några råd att ge?
Jag tar tacksamt emot alla tänkbara råd, tips & tankar.

//M